Förslag på vattenförsörjning
Kring seklets mitt började man uppmärksamma att vattenförsörjning, hygien och hälsa hörde samman. I England hade man framgångsrikt utvecklat vattenledningstekniken och konstruerat det första långsamfiltret.
Även i Stockholm väcktes tanken på en allmän vattenledning. Det fanns dock ett starkt motstånd i staden mot att bygga vattenverk och vattenledning. Många ansåg att det var ytterst onödigt.
Den äldsta kända planen över Stockholms vattenledningsnät, från 1858 (beskuren). Öppna stor bild
Leijonanckers förslag
Wilhelm Leijonancker, lärare i praktisk byggnadskonst vid Högre Artilleriläroverket, fick uppdraget att ta fram ett förslag på vattenförsörjning till Stockholm. I juni 1853 överlämnade han sitt förslag med ritningar på hela systemet omfattande rörnät, pumpar, filter, bassänger och reservoarer
Den bästa platsen för ett vattenverk bedömde han vara den inre delen av Årstaviken vid Skanstull. Han hade även gjort en kalkyl på driftkostnaderna och ett utkast till stadens första vattentaxa.
Protester och byråkrati
Trots det väl genomarbetade förslaget var det inte bara att sätta igång och bygga. En kommitté fick i uppdrag att nagelfara Leijonanckers förslag.
När detta var gjort fattades under 1855 beslutet att ledningen skulle byggas, men motståndet i staden mot en vattenledning var fortfarande starkt och protesterna lät inte dröja. Beslutet överklagades ända upp till kungen, men klagomålen avslogs.