Hygien och hälsa
I och med tillgången till vatten ökade såklart användandet kraftigt. Stockholmarnas hygien och hälsa förbättrades också.
Redan året efter vattenverkets tillkomst började man se en förbättring av hygienen i staden: ”Vår huvudstad har under den förgångna sommaren hållit sig ovanligt frisk och sund”, tyckte sig en tidning kunna konstatera.
Det här var precis vad man hade hoppats på. När Leijonancker la fram sitt ursprungliga förslag var ett av hans främsta argument för en vattenledning att den skulle förbättra möjligheterna för personlig hygien och åstadkomma nödvändiga förbättringar i de sanitära förhållandena.
Vattenkvalitet
Sundhetsnämnden gick dessutom ut och uppmanade stockholmarna att sluta använda brunnarna och istället helt förlita sig till vattenledningsvattnet.
När nämnden i mitten av 1860-talet gjorde undersökningar av de 27 allmänna brunnar som staden fortfarande tillhandahöll kunde de konstatera att vattnets kvalitet inte var tillräcklig. Vattnet innehöll alldeles för mycket organiska ämnen och man kunde också se att vatten från brunnar nära till exempel kyrkogårdar och pissoarer inte var tjänligt. Vattnet från ledningen rekommenderades därför.