Avlopp ansågs för kostsamt
Fader till det första förslaget till avloppsplan var samme man som infört vattenrening och vattenledning i Stockholm, Wilhelm Leijonancker.
Leijonancker, som var en noggrann man, ansåg att avgränsningen för uppdraget var för snäv. Han lade därför fram ett förslag till avloppslösning för hela Norrmalm och Ladugårdslandet. Men de beslutande i Stockholm var inte redo att ta på sig ytterligare en så stor kostnad som ett avloppssystem skulle innebära. Stadsfullmäktige uppskattade förslagets förtjänster, men rekommenderade att förslaget skulle läggas i malpåse!
Problemet med avloppet från Rännilen ner till Nybroplan stod man fortfarande inför och ett par år senare började man trots allt att bygga en del av Leijonanckers föreslagna lösning med avloppstrummor.
Vattenklosetten gör entré
Omkring sekelskiftet 1900 var Stockholm en stad med ca 300 000 invånare. Det fanns avloppsledningar lagda i den bebyggda delen av staden och de leddes ner mot närmaste vattendrag. Under de första åren med vattenledningsvatten var det förbjudet att använda det för wc-spolning och det fanns till och med krav på att man skulle ha en speciell septiktank installerad för att ta hand om avloppsvattnet. Det gjorde att expansionen av wc gick väldigt långsamt.
Omkring 1895 var det bara ett 40-tal hus i Stockholm som hade wc installerat. Första av alla lär villan Täcka Udden på Djurgården ha varit. 1909 lättade man på restriktionerna för vattenklosetterna och användandet ökade, men det sista torrdasset försvann först på 70-talet!
När vattenklosetterna blivit vanliga och det orenade vattnet släpptes ut i närmaste sjö utan någon som helst rening dröjde det inte lång tid innan vattnet var så förorenat att det var direkt hälsovådligt.